Sen sen no sen

För mycket länge sedan fick en välkänd japansk fäktmästare besök av en okänd person. Sedan den sedvanliga ritualen och formaliteterna kring besöket var avklarat, frågade slutligen fäktmästaren sin gäst om anledningen till besöket. Den andre förklarade då, att han kommit för att be om lektioner i fäktning, eftersom han blivit utmanad av en samurai till duell.

Fäktmästaren blev då förvånad och sa: "Ni är ju radan fäktmästare, jag har inget att lära er". Besökaren förklarade då, att han aldrig hållit i ett svärd och han lyckades så småningom övertyga fäktmästaren att detta var sanning. Han berättade, att han ägnade sig åt betydligt fredligare sysslor och att han i sin hemort var en välkänd teceremonimästare.

"Det var väl det jag visste", utropade då fäktmästaren. "Jag visste, att ni var en verklig mästare". Han frågade sedan besökaren, om denne inte ville glädja honom genom att servera te, som de kunde avnjuta tillsammans. Temästaren ville gärna göra detta och sedan den nödvändiga rekvisitan framtagits utförde han sitt konstnärliga yrke med sådan förfining och medvetenhet att fäktmästaren blev helt betagen och rörd. Det rituella rörelseschemat var en fröjd för ögat och av temästarens oro för den stundande duellen kunde nu inget förmärkas.

Medan de avnjöt teet, förklarade fäktmästaren för temästaren, att medan denne varit upptagen med sitt ämbete, så hade ingen kunnat överrumpla denne, eftersom temästarems sinne och medvetande under ceremonien varit kristallklart och fullständigt mottagligt för allt. "Jag förstår nu, att ni i sanning är en stor mästare, och det enda jag behöver läre er är hur ni skall hålla svärdet".

Han visade sedan sin gäst hur denne skulle hålla svärdet och förklarade att han vid duellen skulle lyfta svärdet över huvudet och invänta antagonistens attack. Då attacken kom skulle han ta ett steg fram, skrika sitt kiai och hugga. Med det klara sinne som temästaren hade uppnått, kunde bara två saker hända, antingen samtidigt hugg, ai- uchi, varvid båda skulle dödas, eller seger för temästaren. Ingendera alternativet skulle vara förlust och äran och hedern skulle i båda fallen vara orubbade.

Fäktmästaren fick senare höra att duellen ägt rum. Då temästaren och hans antagonist möttes, hade båda dragit sina vapen och stannat upp framför varandra med lyfta svärd. Under en mycket lång stund hade de båda stått orörliga och blickat varandra i ögonen. Slutligen hade den före detta samuraien inte längre uthärdat motståndarens orubbliga sinneslugn försvunnit från platsen, för att aldrig mera återkomma.